Cathrines blogg - ett liv mitt i röran.

I går var det den Europeiska Cystisk Fibros dagen. Den sjukdom som båda mina barn har. Cystisk fibros (CF) har en relativt liten sjukdomsgrupp åtminstone i Sverige med ca 500 patienter idagsläget. Jag drog mitt strå til stacken och sålde förbundets pin i form av en citronfjäril och vår Cf Nalle Fibbe. Min trevliga arbetskamrater köpte 4 nallar och 16 pins vilket betydde att jag sålde slut på  mitt lager i ett nafs. ETT STORT TACK TILL MINA ARBETSFÖRMEDLARKOLLEGOR SOM TROTS ALLT SOM SÄGS OM DEM HAR HJÄRTAN AV GULD !!!

                                                                      
                                 Citronfjärilen - symbolen för Riksförbundet Cystisk fibros.

När man får barn med någon typ av sjukdom eller funktionshinder blir man smärtsamt medveten om hur mycket forskningen betyder och hur lite pengar de har. Att även stödja små handikappgrupper är också viktigt. Smärtan och oron för dem är inte mindre för att de tillhör en liten skara, kanske snarare tvärtom.
Livet är skört och särskilt för dem som inte har samma förutsättningar till ett friskt liv. Organdonation är även det en viktig fråga som också blir särskilt brännande när man kommer nära. Många är tveksamma men vill gärna att det skall finnas organ när nära och kära behöver det....men då måste man vara beredd att ge. Jag tror de flesta människor skulle göra vad som helst för sina barn....jag vet att jag skulle göra det och jag är beredd att göra det även för andra.

Jag tror inte att jag behöver mina organ den dag jag lämnar jordelivet.........om det finns ett liv efter detta så är det min själ som går vidare och den kan man inte donera..........Alltså är det solklart. Gör för andra det du vill att andra skall göra för dig.........

Har idag tillbringat tiden med att försöka få loss de sommargrejor som frusit fast i snön och stuva in dem i vårt uteförråd. Ut med vintergrejorna och in med sommargrejorna. JA, jag vet sånt gjorde ju vän av ordning redan i september men sådana är inte vi.......
Pust och stånk men nu är det gjort. Barnen fick en åktur på skotern som de så länge längtat efter........det är inte mycket snö men för en entusiast så räcker det
Nu är det söndagsfrid, mannen pysslar med middagen i köket....., sonen sitter vid datorn och spelar och dottern har somnat i soffan. Kanske lite väl tidigt, kan bädda för en besvärlig kväll men hon var utmattad.

Borde kanske kolla att det finns rena kläder till alla inför morgondagen............

Jag har aldrig velat bli sjuksköterska. Förutom en kort period när jag var typ 9 år. Jag är nog inte den typen som hurtfriskt pumpar en blodtrycksmanschett (stavas det så?) eller fingrar folk i armvecket för att hitta en lämplig ven. Jag har nog alltid tyckt att det passar bättre för andra. Men Gud, ödet eller slumpen vilket man väljer att tro vill annorlunda. Åtminstone verkar det så. När jag för 9 år sedan fick mitt första barn var jag förskonad från nästan all kontakt med sjukvården. Men efter att ha fått två barn med sjukdomen Cystisk fibros kan jag nog snart åtminstone kalla mig en halv sjuksköterska. Sonen behöver just nu en antibiotikakur som skall tas intravenöst under 10 dagar. Att mickla med dropp, sprutor och saltlösning tre gånger per dygn under dessa dagar är något vi gjort förr och det funkar........Problemet var bara att vi denna gång även skulle ta stick i fingret för att kunna avläsa koncentrationen av den starkare antibiotikan i blodet. Hur skulle detta gå??
Maken var med på sjukhuset och fick provsticka vår sjuksköterska Doris för att öva. Eftersom han sedan lämpligt nog åkte till Stockholm så fick jag öva på honom innan han åkte iväg. Bedrövelse och elände...........nu vet jag varför jag inte vill bli sjuksköterska....men men skam den som ger sig. Efter tre dagar av stickande och blödande men mest brist på blod.......så tycker jag att vi i morse faktiskt fick till det riktigt bra. Lyckades fylla det lilla röret med så mycket som behövdes. Nu är det bara torsdags sticket kvar och sedan är det över för denna gång. Sonen är hyfsat tålmodig och uttryckte första dagen ...men mamma du gör inte som dom brukar på sjukhuset... Nä, naturligtvis svarade jag med föga pedagogiskt lugn......de har ju studerat i 3,5 år för detta.........det har inte jag.  Men sant är iallafall att man växer med uppgiften det har jag lärt mig dessa dryga 9 år. Men trots detta all heder till Sveriges Sjuksköterskor......ni gör ett superbra jobb!!!!

Har med nöd och näppe överlevt en lördag på stan med mina barn. Min fyraåriga dotter är helt utom kontroll och helt utan rädsla. Hon huserar vilt bland kläder och annat på affärer och dra iväg på egna äventyr så fort man inte håller henne i ett järngrepp med handen.
Nåja, svettig och på gränsen till sammabrott lyckades jag inhandla en vinteroverall, en mössa och ett par vantar. Om inte min mamma följt med hade jag nog legat avsimmad på golvet hos Kappahl. Sonen 9 år gick mest omkring och såg trumpen och sur ur a la tonåring. Han är bara 9 år men ibland undrar jag...... Kan inte komma ihåg att jag var sån när jag var 9. När mannen i mitt liv ringde från Stockholm och glatt undrade "hur är det?" så var jag nära hysteri. Berättade fnissande (hysteriskt) om dagen varpå han uppmuntrade sa " men du skrattar ju iallafall"............Ha, lätt för honom att säga 100 mil bort.
Varför är alla människor förresten på stan en lördag? Har de inget annat liv? Nej, tydligen inte.........

Väl hemma igen förflöt eftermiddagen ganska snabbt. Var tvungen att köpa Aftonbladet för att läsa om hur hemska Arbetsförmedlingen försöker få folk att pendla 140 mil (jag kanske är partisk...). Ja, det är inte lätt att vara satans budbärare. Snart väntar soffan, godis, Svensson,svensson och Babben. Finns någon romantisk film på tablån så blir kvällen perfekt.

"Ibland när jag säger det jag tänker så märker jag att jag inte alltid tycker så"

Nalle Puh

Säg den glädje som vara för evigt... Trots snöiga bilar så är vintern ändå att föredra framför det elände som vi nu har. Regn och rusk och halkiga vägar. Har gått omkring i dyblöta mockaskor hela dagen pga att jag mitt i all morgonstress inte tänkte på att titta ut genom köksfönstret.  Har skjutsat sonen till Halloween party med hans klass. Hoppas att klassföräldrarna klarar sig helskinnade för de små liven är inte att leka med även utan screem mask.......

Dagens upprördhet beror iallafall (som vanligt och för det mesta) på regeringens totala nonchalans mot Sveriges arbetssökande. Jag tänker inte ens börja att beskriva varför men det lär nog dyka upp i media snart.

Nu är det i allafall helg och lillasyster sitter i rummet och ser Häxan surtant och trollet Tryggve. Tror att Tryggve är uppväxt i Umeå trots att han bor i sagolandet.........det låter i allafall misstänkt när han pratar. Något mina barn brukar härma här hemma. Eftersom jag är uppväxt i Skellefteå ( med en klädnypa i nästan) så tar jag nästan illa upp.....

Nåja, mot soffan och en härlig kväll framför teven innan jag ska hämta hem mitt monster. Mannen i mitt liv är som oftast i Stockholm och pratar.....så i helgen är jag gräsänka.